Jag stickar och stickar.

 Men se nu är jag redo.
Nu har jag varit på apoteket, pantat petflaskor, veckohandlat, tagit extra lång promenad och sett till att jag har gott om garn hemma.

- Redo för vad kanske du tänker.

Jo, i morgon börjar ju skid-VM. Dessutom har de hotat med många plusgrader i flera dagar, i min värld är det lika med halt. 

Så nu är jag redo för mycket tv-tittande och stickande.

Det här med att ha videomöten är ju bara så kul. 

Oavsett om det är jag och bästisen som som dricker morgon- eller eftermiddagskaffe tillsammans, en modevisning eller om det är Sparrisarna som ha träff... 

För er som brukar läsa min blogg och även mina närmaste vänner vet ju att jag inte mådde så där himla bra för några månader sedan.  Men hjälp sökte jag och hjälp fick jag. Numera går jag som i ett rus, så häftigt gott jag mår och så lite som kan trycka ner mej. 

Stärkt och modig..😁😁😁

Den utomordentligt duktiga prattanten som jag fick träffa (yngre än mej) som peppade mej och sa så mycket klokt. Hon sa bland annat att jag skulle må bra om jag kunde tänka ut något som jag mått bra och syssla med det. Inte sitta och vänta på att min ständiga skaparlust skulle komma tillbaka utan att själv bestämma att ta upp den igen.

Okey tänkte jag. Jag har mått gott tidigare när jag stickat, då gör jag väl det då. Å vad jag har stickat. Tur jag gett bort 8 par sockar så de finns inte med på bilderna, men det är massor ändå.

Dessutom har jag byggt pussel. Den här högen som ligger och väntar på att hämtas upp av mina pusslande vänner har jag också byggt sedan jul.

Dessutom har jag kommit igång med symaskinen också. Sytt gardiner till en husvagn. Lite mycket att fixa och trixa med, men till sist så blev de klar.

Jag är ju begåvad med pysslande vänner också. Anna kom med en underbar utelampa. Gjord av en ljusslinga, grönt från krukväxter och någon orkidé, allt infruset i is. Jag blir så glad när jag ser den lysa där ute på min balkong. Måtte den nu klarar av blidan som kommer.

Å så kommer kompisen Jenny och levererar nybakta fruktkakor lite då och då. 

Tur att hon är sugen på lite gott nybakat och tänker smart att om hon ger bort en bit så slevar hon inte i sig allt. Tyvärr ingen bild på bitarna hon brukar komma med, SLUT uppätna, men jag har en bild på henne söta hund Maddy.

Fick nyss ett recept av min kompis, Kocken Fredrik. Ibland tänker jag att jag skulle baka nåt. Men det är verkligen inte nåt jag gillar. 

Så tack för receptet så jag blev påmind om varför jag inte bakar.

Så nu under Skid-VM så ska jag sticka mej en tröja och så har jag börjat på en stickad filt av rutor.

Jag stickar vidare och trivs med livet. 

Ha det gott och var rädda om dej.

Ett litet inlägg

 Ibland blir det ju inte som man tänkt.

Som den här kvällen för någon vecka sen.

Som ni förstår blir det ju inte enkelt att somna en sån kväll. Blev en väldigt lång natt. Så lång natt jag att jag hade behållning av en gammal Bäck-film.

Så det kan bli. Bara för att jag ätit för mycket till middag. Jag bara orkade inte sitta uppe efter middagen.

Ni har väl märkt av att våren och ljuset bara rusar in nu. Nu finns det på min fönsterbräda små fina sticklingar. Härligt.

Den strimma sol som kastar sig in genom fönstret och avslöjar damm och sånt känns bara välkommen. Rent av att jag bara går omkring och flinar.

Jag har blivit pensionär på riktigt nu. Känns himla bra.

Uppvaktad blev jag trots att jag i sann Covid-anda inte hade nåt kalas. 

Flera paket med både morgonrock, spegel och vackra ljusstakar bland annat. Blommor, Hembakt och installation som saknades i min dator.

Känner mej himla viktig. Skojigt.

Fredrik har också fyllt år. Han fyllde inte lika mycket som jag, men väldigt jämnt år. Han hade kalas ute vid grillplatsen i Kanis. Smart då kunde vi vara med och gratta.

Spännande blev det när jag skulle gå hem efter att jag varit ute på min promenad här för några dagar sedan. 

Vakter som blockerade vägen hem. Nå det löste sig, de fick just rast så jag kunde passera. Tänk om de vetat att jag passerade skulle de direkt ha erbjudit mej en stor roll. Vilken miss.

Annars så är det ju inte så mycket som händer. 

Men det innebär ju inte att jag inte drömmer och planerar för framtiden. Ganska spännande saker faktiskt. Men jag ska berätta mer när det börjar närma sig 

Ha det gott och var rädda om er.

Blöta pussel och sånt.

Det här med att bygga pussel.

Det är ju nåt som för mej gärna får ingå i min morgonrutin.

Jag, pusslet, skålen med yoghurt, kaffet och en macka, ljudboken och ett glas vatten kan roa mej länge.

Jag har ett himmelens tålamod med mina bitar.

Men ibland känns de som jag gör allt för svårt för mej. En sån dag var i förrgår.

Jag spillde ut mitt vatten över pusslet. Det blev ju en utryckning i värsta katastrofklass. Handdukar, servetter, tröjan och en massa annat som kunde hjälpa mej att få upp det blöta innan pusselbitarna dragit åt sig vätska. 

Jag förlorade.

Så nu sitter jag med ett pussel där bitarna bara nästan passar. Behövs slägga, list och en massa tålamod för att få bitarna på plats. 

Det måste gå..😃😃😃

Ljudboken som nästan alltid är på hos mej.  Hinner med flera böcker på ett år. Jag såg just nå statistik på Storytel att jag lyssnade på kring 80 böcker i fjol. Många alltså.

Nå nu då, jo nu lyssnar jag på en serie böcker om ett Virus. Känns ju bekant. Tackochlov är det inte Corona  det handlar om. Det är ett högt tempo i böckerna både händelser och sjukdomsförlopp. Men jag är helt fast. Just nu bok nummer fem och jag har inte funderat på att tröttna. 

Det har ju kommit underbart mycket snö sista tiden. Underbart för mej va, som inte behöver skotta bara ta fina promenader och titta på det ljusa och fina. Eftersom jag inte behöver ha med rullator, eller barnvagn är det bara extra mysigt om jag får plumsa lite. Sätter fart på hjärtat.

En morgon när jag satt i mitt pysselrum och höll på att greja med nåt så blev jag ordentligt rädd. Men det var lugnt, det var ingen dåre som skulle ramma huset, nädå bara en morgonpigg och vänlig traktorförare som skulle fixa så vi kom oss ut.

Annars då. Jo det är ju väldigt glest med umgänge. Men jag klagar inte. Det är hög kvalitet på de jag träffar så då behövs inte så många. 

Vilja är ju en jag träffar regelbundet. För någon dag sedan skulle hennes föräldrar iväg på någon roadtrip. Vilja hade att välja på att följa med eller komma till mej. Hon valde det sista. Sicken tur för mej.

Vilja är bra på mycket men att vara sysslolös är inget hon prioriterar, hon är så mycket sin pappas unge.

Bland annat skulle hon ju testa om det gick att stå på huvud i min fåtölj. Hon glömde bort att min fåtölj går att göra om snabbt till en sån där perfekt sova-middag-i. Nå men helt klart blev hon plötsligt varse när fåtöljen trodde att det var vila middag hon ville göra.

Blev inte att stå på huvud där inte. Så rädd vi bägge blev och så mycket fniss det blev.

Kolla här då. Både pysselsällskap och en underbar vårsol på samma bild. Tänk vad sällskap och solen kan göra för välmåendet.

För några kvällar sen beslöt jag och Lena att göra nåt som var evigheter sedan. Vi gick ut på Restaurang. Vi åt gott och vi hade en underbart stund tillsammans. Lena gillar inte att vara med på bild så naturligtvis skyndar den vackra kvinnan alltid att göra sig till på bild. Jaja, var det så hon ville se ut så okey.

Innan jag gick iväg tog jag en bild på mej själv. Kände mej lite obstinat. Jag har alltid en kompis som säger att jag måste ha mössa på mej. Men se där klädde jag allt väl utom det nykammade huvudet. Gick bra trots kylan. Det är ju inte långt att gå från mej till centrala stan. Men när jag gick hem några timmar senare hade det blivit mycket kallare.

Så jag tog en bild på mej när jag kom hem också. Det är bilden här nedanför den högst upp till höger. Kallt, jättekallt.

Annars så är det mycket kläder som gäller när jag ska ut och gå. Tur jag är lyckligt lottat och har kläder som passar för klimatet.

Nu ska jag gå och pyssla om mina blommor, tycker att någon behöver hjärt- och lungräddning.

Ha en bra dag alla. Var rädda om er.

Ut med det gamla och in med det nya.

Nyårsafton. 

Nu håller detta året på att rinna ut. Snart dags för ett nytt. Ett nytt år med mycket att glädjas åt, känner jag.

Jag har funderat på att snart lägga bort viss del av min jul-outfit. Luvan, de fina röda glittriga örhängena och de varma sköna jultofflorna. 

Ett år går fort så snart är de till att gräva fram igen.

Strax före jul var vi till Kenneth syster och hennes sambo. Vi hade ett supermysigt julfika ute på deras altan. Inte så dumt med nya traditioner. Pandemin lär oss tänka nytt.

Den stunden var verkligen nåt som jag gärna ser som jultraditioner som kommer tillbaka.

Kvinnor på Kenneths släktträd är väldigt få. Men här finns tre stycken.

Ett av de få tillfällen min dotter sitter still så jag kan fota henne. 

Hon är min stolthet, världens bästa dotter.

Julafton firade jag hos Ringströms. Linda sov mest hela tiden. Så kan det vara när hon jobbar som hjälte på natten. 

Men både Kent och Vilja var ju vaken. Som det brukar bli när jag och Kent gör julmaten tillsammans så blev det planka även denna gång.

Gott gott.

Dessutom kom Tomten förbi. Blev inga kramar och inte kom han in heller. Men en liten pratstund på bron och viktigast av allt så hade han ju julklappssäcken med sig.

Jag har bestämt att jag varje dag ska ut och gå. Se folk och få nytt syre i lungorna. Det är ju inte så att man har så många måsten annars.

Gott om skitväder har det blivit. Så tur att jag inte väntar och ser vad det är för väder.... Nä, har jag bestämt att det ska promeneras så ska det.

Regnjackan har verkligen blivit väl använd. Inte riktigt så man är van att december är här uppe.

Men ibland har det blivit lite rimfrost i håret. Med betoning på lite...

Men på Annandagen när hela klanen träffades runt en öppen eld, fika och julklappsutdelning, då blev det premiär för vinterkläderna. Säkert minus 10 grader. Tur att det blev mycket bus och lek i snön för både ungar, vuxna och hundarna annars kanske vi hunnit känna efter att det blev kallt.

Men det var bara mysigt. Min underbara klan.

Pysselkompisen har kommit hit några gånger den senaste tiden. Det blev lite glest med den varan här i höst när det var förkylningstider och dessutom fick ju flickebarnet Covid -19, så då var det inte okey att umgås. 

Sist hon var här gjorde hon sig en mössa.

Jag är så tacksam så länge hon har tid och lust att komma till mormor, sova över, pyssla, se film och bara ha det bra. 

Dessutom kan det göra mej varmt om hjärtat när man ser vem som ringer och hör:

- Hej mormor, får jag komma och sova hos dej??

Klart hon får. 

En sväng till minneslunden blev det idag. Naturligtvis blir ju saknaden extra stor när det är dags för storhelger. Inget vaccin i världen kan ju göra att jag får se varken Kenneth eller Jimmy igen. Inte ens när pandemin är över.

Hoppas kan man ju alltid. När man får beslut om att änkepensionen inte kommer att betalas ut när jag fyller 65. Tror ni som jag att det betyder att jag kommer att få våldsamt mycket större pension än jag har nu???

Man kan ju hoppas...

I kväll.... Nyårsafton. 

När man inte behöver ta hänsyn till någon annan så börjar man med att äta efterrätten, sen en kaffedrink och Grevinnan och betjänten...

Jo jag har det bra. Hoppas ni också har det bra en sån här kväll. Säkert är den inte som vanligt för många av oss. Men som de säger. 

Håll i och håll ut.

Gott nytt år, ha det gott.

Nissespratt.

 Ni har väl hört att nu för tiden är det väldigt vanligt att det flyttar in en nisse i folks hem så här före jul?En nisse som hittar på bus på nätterna. Som att vira toapapper runt granen, byta ut toapapper mot glitter på toaletten, sätta upp postitlappar i hela köket, kräva att få pepparkakor.................. ja ni fattar.

Ja jag förstod att ni hört.

På något sätt trodde jag att det bara var där det bodde barn som detta fenomen skedde. Men se inte är det bara hos barn.

Här hos mej finns det ju bara jag, trodde jag.

Men likafullt så är det någon (Nisse naturligtvis) som knyckt en pusselbit , en bit  ur varje av de två sista pusslen. Alltså två bitar. De var nya. Jag är ju så noga medan jag bygger. Dammsuger inte, har inte långärmade tröjor som bitarna kan fastna i, men vad har det hjälpt.

Jag tror jag blir tokigt.

Fattar ni att jag har sökt?

Nå men jag har inte gett upp. Går omkring med blicken i golvet hela tiden. Känner men som en detektiv med förstoringsglas och pipan i mun. Sök, sök, sök. De bara måste finnas någonstans.

Till och med att jag har planer att sitta uppe någon natt, hela natten, bara för att se om jag kan få se en liten skymt av min sambo.

Nä nu skojade jag. Skit samma om det bor en nisse här, viktigare med skönhetssömnen. 

Han har kanske börjat spara till ett eget pussel.

Undrar om jag skulle sätta upp en lapp: DU, NISSEN, DET KOMMER ALDRIG ATT FUNKA. BITARNA KOMMER ÄNDÅ INTE ATT PASSA MED VARANDRA. 

OM DU VILL HA ETT EGET SÅ KAN DU FÅ ETT AV MINA PUSSEL...

Nu ska jag återgå till efterspaningar efter mina pusselbitar.

Ha det gott alla och var försiktiga.

 

Ljuger du eller skojar du bara?

Men äntligen. 

Äntligen kom jag på hur jag skulle få bort den dubbla radmatningen. Det har gått flera kvällar som jag försökt. 

Såg ju inte klokt ut. När jag skrivit sju meningar så var inlägget 2 dm långt. Så kan man ju inte ha det.

Men nu är det löst.

 Ibland drar man en lögn. Inte för att det egentligen behövs mer bara för att man inte vill berätta sanningen, eller så är det så enkelt att man inte vet vad som är sanningen. Så blev det för mej för några kvällar sedan. 

Den dagen, efter middagen så kröp jag upp i soffan och skulle titta på Nyheterna på TV.

Så ringer mobilen. Satt mej upp och svarade.

Det var Kent.

- Hej hur är det? Är du hemma. Vad gör du?

- Jodå det är bra. Jag är hemma ser Nyheterna på TV.

- Jaha du, se det tror jag inte på. Jag och Vilja står bakom din dörr. Har knackat och ropat i brevinkastet så alla i trapphuset har hört. Jag tror du sover. 

-Skulle jag? Nähä, inte då.

Klart jag sov för inte var det då några nyheter på Tvn längre.

Men som sagt, inte var jag villig att erkänna att jag somnat. Så knasigt. Var bara att ge upp försöket att ljuga, för när jag passerade spegeln i hallen var det bara konstatera att mascaran satt på kinden och mitt hår, det såg ut som hon som Tomten skrämmer med en spindel på julafton.

Så vem som helst som sett mej fattade ju att jag ljög eller nåt....

Det var ju himla tur att jag släppte in Kent och Vilja för de hade med sig en chokladkalender med vuxensmak. Goa små rackare

Ska man nu hålla sig från folk allt man bara kan så är det bara göra så. Å jag som är pensionär gör vad jag kan för att inte vara den som sprider smitta.

Då är det tur man kan syssla med julpyssel. 

Blev ett väldigt kort inlägg ikväll.

Men nu vet jag hur jag ska skriva utan dubbla radmatningar så jag tänker skriva snart igen. Har så mycket som bubblar upp i mej som jag vill skriva om. Men det får bli nästa gång.

Ha det gott alla och var rädd om er.

Pålyset.se och annat.

Det finns stora saker som ger stora minnen och det finns väldigt små saker som kan ge minst lika stora minnen.

Som den här kulan. Den fanns i en av skräppåsarna som fanns kvar efter Jimmy.

Precis i en av påsarna som vi bestämde oss för att elda upp när jag skulle flytta från Vändträsk. Naturligtvis hade vi ingen aning om att skottet fanns där. Vi är ju inte direkt korkad, vi fattar ju att det är jättefarligt att elda skott.

Men vi blev varse vad som hände när vi hörde smällen och Linda kände nåt som svischa till när den tog i hennes byxben. Oj oj, nära ögat där, eller benet.. Hade kunnat gå illa. Men nu blev den bara ett minne. Ett minne som står på min spiskrans.

I fjol när vi tog en svamp-letar-runda jag och Vilja så blev ljuset så häftigt. 

När vi söker svamp går vi ju i bredd en bit från varandra. När jag tittade upp på Vilja så var det som om hon badade i Silver. Riktigt häftigt.  Så fort hade jag tagit fram kameran och tagit en bild på Vilja och allt silver.

Den bilden kom i tidningen denna höst. 

Ibland har man tur och får hjälp av naturen att ta en riktigt fin bild.

Åter igen jobbar jag på elbutiken i Boden, den som heter Pålyset.se. 

Visserligen så hade jag ju tagit beslut att jag skulle vara pensionär. Men jag märkte ju att jag började söka i mitt anletes svett att fylla min dag med nått. Blev ingen bra, det blev ett sökande och ett pusslande för att slippa vara ensam. 

Så när Fredrik, som äger Pålyset.se, hörde av sig så var det ingen tvekan från min sida.

- Jaaa, jag kommer. Det är inte många timmar i veckan. Men det räcker för mej.

Det borde ingå i mänskliga rättigheter att få ha en sån arbetsplats en gång i livet. En arbetsplats där man får jobba med hela kroppen. Det är inget enkelt jobb, men det är väldigt gott om beröm och glada tillrop. Men attans vad stolt man får vara när man går hem. Så himla bra jag var idag och så himla tur att man ingår i ett Dreamteam.

Så nu har jag lagt det mesta av allt annat på hyllan. Jaga runt hela tiden för att hitta sin plats och sällskap gör ingen lycklig.

Jag hade tur för ett tag sedan när Vilja kom och ville sova över. Skojigt. Det blev mys med middag framför Tvn och Pyssel i pysselrummet. 

Men jag funderade varför hon gör sig omaket att bädda ut soffan när hon ändå kryper ihop och somnar tvärsöver??? Hon hade säkert någon plan.

Jag har aldrig ägt någon plast-gran.

I Långnäs där vi bodde när barnen var små hade vi vanlig gran.

I Vändträsk var det ju så litet så den granen fick stå ute på terrassen.

Men nu har jag blivit med plast-gran. 

Så då var det ju bara inse att några julkulor, eller som Pite-bona säj: Pollen, fanns inte i mina ägor.

Nu finns det.

När ska man klä granen??? Nu? Snart?  Man behöver så inte vara rädd att den ska barra innan jul i allafall.

Nä nu slutar jag för denna gång.

Ha det gott alla.